|
Hallonbergen började byggas på 1960-talet och har genom åren sett olika ut. En av dem som har sett förändringar i stadsbilden på nära håll är Ingolf på Rissneleden.
Ingolf Fabricius, 74, har bott i Västerort större delen av sitt liv. Sedan 2002 är
adressen Rissneleden i Hallonbergen. Genom åren har han bevakat bytessidorna hos Förvaltaren. Men aldrig hittat någon annan lägenhet som tilltalar honom mer än den som han, hustrun Tarja och rottweilern Athena nu bor i.
– Vi trivs något så oerhört bra här! Vi har en stor uteplats, och fri utsikt åt både väster och öster, säger Ingolf och pekar ut över de skogbeklädda backarna ner mot Enköpingsvägen och bortåt.
Ingolf berättar att Hallonbergen har varit sig ganska likt under de 23 år han har bott här. Det är först i och med byggandet av Umami Park som det har börjat byggas nytt i området. Han är inte alls förtjust i att biltrafiken har ökat på cykel- och gångbanor och även på gårdarna. Men vill man ha en förändring så får man arbeta för det. Åtminstone om man frågar Ingolf.
– Jag tog kontakt med Förvaltaren och sa att nu får ni minsann göra något åt det här, sätt upp en bom eller något. Det tog lite tid och några ytterligare påringningar. Men nu sitter det en bom nere vid Hallonbergsvägen och busåkandet har minskat.
GEMENSKAP VIKTIGT
Från sin uteplats har Ingolf och Tarja utsikt mot Hallonbergsparken. Renoveringen av parken för fyra år sedan var ett fantastiskt lyft för området, berättar Ingolf. Här leker många av traktens barn och i och med att parken nu har flera olika avdelningar passar den för fler aktiviteter och fler människor än
tidigare.
Uteplatsen är en favoritdel av lägenheten. Här tillbringas mycket tid på somrarna och både Ingolf och Tarja försöker heja på alla som går förbi.
– Vi hejar på varenda själ, gammal som ung. De flesta hejar tillbaka och en del stannar för att prata lite. Jag tror det är viktigt, det sociala. Även om man inte känner varandra närmre så är socialt umgänge viktigt i ett bostadsområde. Det gör att man känner sig hemma.
TRYGG I HALLONBERGEN
Hallonbergen framställs ibland som stökigt i media, men Ingolf känner inte riktigt igen sig i den bilden. Han kommer ibland hem sent och har sett en ökning av ungdomar som samlas i centrum på kvällarna, men det är ingenting
som har gjort honom otrygg. Han tror att det finns färre platser i dag där ungdomar kan träffas och umgås på kvällstid och att det är därför de hänger i centrum.
– En del kanske irriterar sig på att jag säger det, men jag har alltid känt mig trygg i Hallonbergen, både förr och nu. När jag går förbi klungorna med ungdomar har jag aldrig varit orolig. Men vem vet, de kanske känner igen mig och vet att jag har en stor hund, säger han och skrattar.
|
|