|
Rissne beskrivs ofta som Sundbybergs grönaste stadsdel. På 1980-talet utvecklades Rissne till det område med flerfamiljshus och gårdar som vi ser i dag, men faktum är att människor har bott här i mer än 1 000 år. Här berättar vi om Rissnes spännande historia som går tillbaka ända till järnåldern.
I Rissne låg länge A1, Svea artilleriregemente, som lades ned 1979. Samma år som militäranläggningen lades ner påbörjades bostadsbyggandet i Rissne och gatunamnen blev inspirerade av det militära. Därför har vi i dag gatunamn som Kavallerivägen, Pjäsbacken, Artillerivägen och Skvadronsbacken.
Under 1980-talet var Förvaltaren var med och skapade över 3 000 lägenheter, stora kontorshus och Rissne centrum. Dåvarande arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon höll invigningstalet i Rissne centrum söndagen den 18 augusti 1985. Samma dag hade Förvaltaren en bilaga i Svenska Dagbladet där man bjöd in till invigningen och ”den nya gröna stadsdelen en kvart norr om Stockholm city”. Invigningen bjöd inte bara på livemusik och en trollkonstnär utan även fallskärmshoppare med banderoll!
40 år har gått sedan den dagen. I dag har vi cirka 2 200 lägenheter i Rissne. De är fortfarande i storlekarna 1 till 5 rum och kök och många har egen uteplats.
Betydelsefull plats sedan järnåldern
Nu ska vi backa tillbaka ännu längre i tiden. Vid medeltidens slut låg sex torp i Rissne men ortsnamnet finns med i anteckningar redan från 1100-talet. Det finns också ännu äldre skriftliga hänvisningar. I Sigtuna finns två runstenar från vikingatiden där namnet ”risni”, det vill säga Rissne, ingår i texten. Den ena berättar om Gunnar och den andra om Dyrver, två vikingar som båda ägde mark i ”risni”. Namnet tycks antyda att det på platsen fanns mycket snår och ris – samt att platsen var mer eller mindre omsluten av vatten, även om tolkningen inte är helt säkerställd. Men vi vet att vattnet på vikingatiden stod betydligt högre än nu. Det täckte stora delar av Sundbyberg och troligen också delar av Rissne. Ett medeltida namn på området, ”Risenö”, stärker denna teori.
I Rissnes norra kvarter har historiska lämningar och gårdsbruk satt sin prägel på gatunamnen. Där hittar vi bland annat Odalvägen, Valkyriavägen och Mjölnerbacken. I området finns flera gravhögar som tydligt visar att platsen varit betydelsefull sedan järnåldern. Vid Grönkullaskolan finns en sådan hög – i dag en samlingsplats för traktens barn då det är en uppskattad pulkabacke.
Rester av ett 1600-talspalats
Rissne gård – som i dag rymmer värdshus och trädgårdskafé – är en kvarleva från ett 1600-talspalats och bär spår av områdets historia både som säteri och militäranläggning.
Det som i dag finns kvar är en huvudbyggnad från 1640 och två timrade parstugor från mitten av 1700-talet. Rissne omnämns som säteri från 1658. För att ett gods skulle räknas som säteri, alltså ett adligt gods med rätt att slippa skatt, krävde kronan en ståndsmässig byggnad. På en teckning av Erik Dahlberg från 1660- eller 1670-talet kan man se en pampig byggnad med trappstegsgavlar i fyra väderstreck.
När Karl XI gjorde en reduktion år 1692 var Rissne ett av de gods som konfiskerades av kronan. Efter det användes gården av militären fram till 1811. Då hade huset angripits av så mycket röta att arrendatorn beslutade om att riva herrgården. Hela huset revs dock inte – den nedre våningen blev kvar och fick ett nytt tak.
Rissne gård har kvar många detaljer som berättar om husets tid som herrgård och är väl värt ett besök om du ännu inte har varit där.
En av Sveriges största skulpturparker
När det moderna Rissne växte fram skulle konsten få ta plats och vara tillgänglig för alla. Förvaltarens dåvarande vd Per Nordesjö var initiativtagare till konstprojektet i Rissne som rymmer ett sextiotal skulpturer skapade av tolv kända konstnärer. Skulpturerna spreds ut över hela området och Rissne räknas faktiskt som en av Sveriges största skulpturparker. Varje gård och område har sina egna skulpturer. Ibland är de stora och tydliga, ibland små och nästan dolda av lövverk – vilket gör det till en trevlig upplevelse att gå runt och upptäcka dem, för såväl stora som små.
Källor: Arkivmaterial, Stockholms läns museum och Sundbybergs stadsmuseums blogg
|